Svar till anonym.
Jag får förklara mig en gång för alla så detta skitsnack om allt och alla slutar. Det är ingen som mår bra av det.
Den 18 december 2010 skulle jag träffa M/T/J vid Loois grav för att tända ljus och sedan åka hem till T för att äta middag. Jag hade en mycket dålig dag, jag låg i sängen och grät floder. Jag sörjde Louise samtidigt som jag hade ångest för mitt jobb där jag inte trivdes, och kände att jag höll på att gå in i väggen av all stress. Jag mådde riktigt dåligt helt enkelt. Det var snökaos ute och jag funderade på om det verkligen var värt risken att bege sig ut. Så tog jag beslutet, jag fixade inte detta idag.
Så på förmiddagen skickade jag ett sms till M/T/J där jag skrev: ”Tjejer, kommer inte idag, för jag orkar inte, jag mår så dåligt.”
Och vad fick jag till svar? Ingenting. Inget alls. Inget ”Krya på dig”. Inget ”Vi ses en annan dag när du mår bättre”. Inget ”Vi festar för dig med ikväll”. Eller liknande. Ingenting. Några av mina bästa vänner (eller de jag trodde var några av mina bästa vänner) svarade mig inte. Varför vet jag inte, men jag kan säga er att jag blev ännu mer ledsen än vad jag redan var.
Jag tog tåget upp till Knivsta och tillbringade en dryg vecka där mellan jul& nyår tillsammans med min underbara vän CeCe, som jag fått äran att vara vän med sen gymnasiet. Under denna vecka kunde jag lugna ner mig och njuta av stillheten. Då rätt som det är en dag, skickade M/T/J vars ett sms med lite mellanrum som såg nästan identiska ut. Typ, ”hur har du haft det i jul hoppas allt är bra”. Jag blev helt paff. Vad är detta, låtsas ni som ingenting hr hänt nu efteråt??? Jag svarade ingen av dem, för jag blev så arg. Någon dag efter dessa tre sms skickar M något i stil med: ”Så detta är slutet på vår vänskap, men då ska du få som du vill, jag ska inte störa, ha det bra”. Jag kommer inte ihåg exakt, men att hon inte ens ringde mig fick mig att gå i taket. Så värdefull var jag som vän. DÄR drog jag ett streck över den vänskapen med de tjejerna.
I januari i år bestämde jag mig för att jag behövde en nystart, och det var Louise som fick mig att inse detta, man lever bara en gång och man kan inte stå kvar på samma ställe och stampa. I februari tog jag ledigt från jobbet och åkte upp till Knivsta och CeCe igen. Under en veckas tid sökte jag lärartjänster på ca 30 skolor. Och jag fick napp, i maj var det bekräftat att jag fått en tjänst i Upplands Väsby. Jag sa upp mig från min dåvarande fritidspedagogstjänst, och i augusti flyttade jag till Knivsta och påbörjade min nya tjänst. Jag mår jättebra och Jeannette (Loois mamma) har stöttat mig i detta till 100 %. Jag åker när jag har tid till närmsta kyrkogård och tänder ett ljus för vår ängel. Sista gången jag besökte hennes gravplats var 1/8. Den 3/8 körde jag upp mitt flyttlass. Men Louise har flyttat med mig i mina tankar, hon finns med mig varje dag och är den axel jag kan luta mig mot - hon hade tyckt att jag har tagit rätt beslut, att börja om på nytt.
Till du eller ni som skriver anonymt till Bellas blogg; jag och Jeannette proppar inte Bella full med skitsnack. Jag pekar inte ut någon som har gjort något fel. Bella har sina åsikter, och de är hennes. Vi tar olika beslut i livet och när någon går bort kommer man varandra närmre eller så blir det precis tvärtom. Jag önskar, oavsett det som hänt, att M/T/J kan gå vidare och leva sina liv lyckliga och att de minns den roliga tid vi hade tillsammans med Looi, som var vår bästa vän. Och ja, vi älskade henne lika mycket allihop. Oavsett hur länge vi hade känt henne. Bella älskade henne också lika mycket även om hon lärde känna Louise när hon var sjuk. Men vad spelar det för roll? Nu lägger vi ner alla stridsyxor och går vidare. Vi hedrar Loois minne, för den underbara person hon var som sa vad hon tyckte och alltid tog risker. Länge leve minnet av vår underbara älskade ängel. Louise, vi älskar dig alla!
MVH//Ullis
