Jag har varit skadefri i över en månad nu!
Jag försöker minnas, men kan inte minnas när jag skadade mig senast! Överdosen räknar jag inte, utan när jag senast skar mig! Det är över en månad sen! Men det är jobbigt, så jävla jobbigt! Läkaren är rätt dum dock. Han säger att om jag skadar mig så skrivs jag ut direkt! Men hallå, varför tror du att jag är här? Jo, för att sluta skada mig!
Det är medicinen zyprexa som har hjälpt mig att bli skadefri! Utan den vet jag inte var jag hade varit idag..Tack zyprexa!!
Har ni några tips på hur man klarar av att inte skada sig själv?
Mamma, jag älskar dig! <3
Mamma, jag älskar dig sjukt mycket!
Tackvare dig så lever jag kvar!
Du är de finste jag äger!
Mamma snälla säg att allt kommer bli bra?
Flashback..
De första minnet kommer från skolan, 2an, jag va alltså 8år...
Dom "stora" killarna ber mig och en kompis följa med upp i skogen, dom skulle visa oss nått kul sa dom..
Uppe i skogen så binder dom fast oss vid ett träd. Min kompis lyckas slita sig loss å sprang därifrån..Hon bara lämnade mig helt själv med killar jag avgudade då..Jag blev fastbunden, och dom drog ner mina byxor och trorsor..Jag minns inte mkt mer av det. Men jag minns att jag blev ledsen, men sa inget...Sen så släpper dom mig när dom är klara...Jag springer och berättar för min bästa kompis. Vet ni vad hon säger??? (Fan vad jag hatade henne då!!) Hon säger att jag får skylla mig själv!! Herregud, jag va åtta år!!
Ingen vet om detta, de gör ont att skriva och berätta, men jag har börjat öppna mig mer och mer..
De andra minnet/minnena är från högstadiet. Mamma och jag bråkade varje dag och hon slog mig ofta..Jag skar mig i stort sätt varje dag. En vecka i december så TVINGADE min läkare mig att komma till BUP varje dag och visa mina armar och ben för henne. Mamma och pappa gillade inte det, men om jag inte kom så fick jag LPT. Sen efter en vecka hos henne så fick jag nog! Jag hade hittat mammas medicin låda, full med piller. Så en dag när mamma inte vahemma så passade jag på. Jag bröt upp lådan och stoppade på mig piller i en påse. Mammas sömn piller, adhd piller, mina zoloft, mina propavan osv..Jag gick ut, till en lekplats. Kröp ihop i ett litet hus, såna som finns på lekplatser ni vet? Jag hade tagit med mig vatten. Började ta piller, bara tog och tog. De blev över 100 olika piller, sen gick jag hem. Kl blev typ 20.00 när mamma gjorde popcorn. Jag ville inte ha, de avslöjade mig. Mamma såg att jag hade tagit piller. Jag blev jätte påverkad, o skulle gå och lägga mig. Mamma skrek på mig, men nej jag hade bara tagit 2st propavan enligt mig..Sen minns jag inte mer. Jag somnade in, nästa sak jag minns är på sjukhuset. Jag låg på sjukhuset i en säng och de va spindlar överallt! Ur golvet, taket, droppslangen, täcket och tillslut från mig! Jag hade panik! Jag va 16år och hade för första gången i mitt liv hallisar..Jag minns bara att jag thatade om att röka hela tiden. Vilket jag såklart inte fick. Blev flyttad till BUP.
Nästa minne är en överdos på psyket 2009
onsdag, november 4
I lördags kväll så blev allt bara för mkt för mig och andra pat..vi bad om ångest dämpande, men fick som svar att vi skulle prata med min konaktperson K. Men saken är det att hon var upptagen med annat. Så, X gick till apoteket och medans hon gjorde de så passade jag på att skära mig i benet (inte alls djupt alls). Sen kom´X tillbaka med 56st zyprexa. Så jag, X och Y tog tabletter, jag och X tog 17st och Y tog 7st...Sen sa vi till L, vad vi hade gjort som skällde ut personalen som frågade vad vi hade gjort, och vi sa som de var att vi hade skadat oss (X hade bränt och skurit sig också) och tagit tabletter..K sa att vi skulle gå och lägga oss i våra sängar, men jag ville inte. Nu hade tabletterna kickat in för sen minns jag inget förens jag sitter i en rullstol, påväg ner till akuten. På akuten blir jag medvetslös och dom magpumpad tror jag (minns inget av de jag skriver nu, folk har berättat för mig). Sen slogs jag med en natt personal på AVA för jag inte fick gå ut röka. Sen hade jag tydligen legat i bältesäng också. Och sen började jag bråka med en skötare från psyk som satt och vaktade mig..Sen vid halv 12 dagen efter så skulle jag tillbaka till avdelningen. kom tillbaka och hallucineracde kraftigt mkt på avd! Läskigt som fan! Usch..Dom sa att nag va minuter från att dö..
TA LÄRDOM AV DETTA! TA ALDRIG ÖVERDOSER!!! DET ÄR INTE VÄRT DET!!!
Oskyldigt anklagad..
Förlåt att jag nte orkar
Förlåt mig men jag orkar inte längre
Förlåt att mina ögon inte har nått liv mer
Förlåt att jag skär mig
Förlåt att jag hamnar på sjukhus
Förlåt att mitt liv präglas av ångest
Förlåt att jag sårar er
Förlåt att jag tar mitt liv
bra låt!!!
Tänker..
Jag väger nu 58kg, förra året vägde jag 42kg! En jävla skillnad! Mina bröst har blivit större och jag har baar två jeans som passar mig. Alla andra är för små för jag har gått uipp i vikt så mkt!!
Stör mig sjukt mkt på "Kissie" !
Hjälp mig att leva
Hjälp mig att leva,
att se det fina i livet.
Få bort alla glasbitar,
under mina fötter.
Låt livet le åt mig,
bara en gång..
Snälla jag ber!
Dijter jag har skrivit
Efter år med depression så kan jag känna livet.
Jag har ännu en gång rest mig upp från de mörka.
Jag har klarat de jag trodde va omöjligt.
Jag känner mig starkare än innan.
Detta trodde jag aldrig.
Jag lever, jag känner det!
Livet, här kommer jag!!!
Det finns de människorna
som tittar på mina armar
och ställer frågan.
"Ville du dö?"
"Varför?"
"Har du någon att prata med?"
Mina svar är korta
och enkla.
"Nej, jag ville inte dö"
"Jag mår dåligt"
"Nej jag har ingen att prata med"
Sen finns de som förstår mig
de som själv skadar sig
de som mår som jag.
Lägg ner allt prat om mig
och mina armar
det är ju mitt liv!
De finns de som säger
att jag tycker synd om mig själv
att jag ska växa upp.
Men jag tycker inte synd om mig
och vad har jag att växa upp till?
Jag kan aldrig gå tillbaka i tiden.
Hur mycket jag än vill
så kan jag inte få mina armar
utan ärr tillbaka.
Testa att springa i motvind hela tiden
att ha ont i magen varje dag
Så vet ni hur jag känner.
Jag har varje dag en klump i magen
en ångest klump
om hur dagen ska gå.
Nej, jag ville inte dö..
Bara ibland...
Behöver skriva av mig...
Jag orkar inte mer! Sitter i mitt rum på psyk, snackade lite med en kompis på msn. Varken hon eller jag vill leva mer. Jag önskar att jag vågade ta mitt liv, jag är rädd för att misslyckas...Och nu kommer säkert folk skriva att jag bara vill ha uppmärksamhet osv...Men detta är mitt liv, mina tankar. Ni är inte min hjärna, ni vet inte hur jag tänker. Jag vill så gärna ta mitt liv! Varför gör jag inte bara det?? Det har gått en vecka sen jag blev drogad och våldtagen..Jag pallar fan inte leva med detta! Känner mig smutsig, äcklig och utnyttjad..Mina ögon har tårar i sig, men jag låter inte dom komma fram. För jag får inte visa mig svag! Personalen på mitt boende vågar inte ha mig hemma, med tanke på mina planer. Dom har sagt till läkaren att jag ska ta livet av mig om jag åker hem..Jag har saker inplanerade! Imorgon ska jag shoppa med mitt personliga ombud och sen ska vi på malmö festivalen ju! Jag får gå ut och röka själv, men ska jag vara borta en stund så måste jag bli hämtad och lämnad av den som jag ska va med..Jag har så mkt som måste skrivas ner, kanske inte här på bloggen utan i min dagbok...Den mest privata...Kanske publicerar jag det här, kanske inte..
