bellasdagbok

Efter år med depression så kan jag känna livet.
Jag har ännu en gång rest mig upp från de mörka.
Jag har klarat de jag trodde va omöjligt.

Jag känner mig starkare än innan.
Detta trodde jag aldrig.

Jag lever, jag känner det!


Livet, här kommer jag!!!

Det finns de människorna
som tittar på mina armar
och ställer frågan.

"Ville du dö?"
"Varför?"
"Har du någon att prata med?"

Mina svar är korta
och enkla.

"Nej, jag ville inte dö"
"Jag mår dåligt"
"Nej jag har ingen att prata med"

Sen finns de som förstår mig
de som själv skadar sig
de som mår som jag.

Lägg ner allt prat om mig
och mina armar
det är ju mitt liv!

De finns de som säger
att jag tycker synd om mig själv
att jag ska växa upp.

Men jag tycker inte synd om mig
och vad har jag att växa upp till?
Jag kan aldrig gå tillbaka i tiden.

Hur mycket jag än vill
så kan jag inte få mina armar
utan ärr tillbaka.

Testa att springa i motvind hela tiden
att ha ont i magen varje dag
Så vet ni hur jag känner.

Jag har varje dag en klump i magen
en ångest klump
om hur dagen ska gå.


Nej, jag ville inte dö..

Bara ibland...